one of a thousand reasons to love Justin Bieber
ja, ni ser hur jäkla kul vi har haft det
even though i don't want to, i miss you
tänkte ta att berätta om min morgon
just nu är jag gladare än någonsin
hälsa till satan, vi hörs
Har tänkt på det länge, verkligen tänkt
Hur jag skall få dig att förstå hur det känns
Hur jag skall närma mig detta, våga berätta
Släppa, få hjärtat å lätta
Rädd att jag kanske hade läst dig fel
Kan jag säga nu med säkerhet
Att min första instinkt var korrekt
Nu vill jag uttrycka det i klartext
Du är helt klart unik och speciell
Universum är vigt åt dig själv
Från den djupaste platsen mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer…
Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör
Jag hoppas du,
Du får leva med det resten av ditt liv
Att du lever med det i all evig tid
tänkte ta och skriva av mig lite
Jag är ju inte en person som är så bra på att visa mina känslor, eller ens sätta fingret på varför jag känner vissa saker ibland. Men just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. För några månader sen så kom det in en person i mitt liv som skulle förändra mig helt och hållet. Då trodde jag att det inte var något speciellt, utan bara en helt vanlig grej men ju längre tiden gick så fick det mig på helt andra tankar. Vi hade vetat om varandra ett bra tag men aldrig haft en riktig kontakt med varandra. Vi började skriva mer och mer och även fast jag inte kände personen så jättebra så började jag sakna den mer och mer när vi inte skrev. Tiden gick och efter ett tag så bestämde vi oss för att träffas. Längtan dit var lång men när den äntligen var där så har jag nog aldrig varit nervösare. Jag visste ju egentligen inte så mycket om personen eftersom vi inte hade träffats på jättelänge. Jag visste inte alls hur personen skulle vara och var kanske inte alls som jag hade förväntat mig. Nervositeten släppte dock ganska fort när jag insåg vilken underbar person det egentligen var.
En hel helg umgicks vi och det var verkligen någon utav de bästa helgerna i mitt liv. Det fanns nu bara en person i mina tankar. Allt kändes verkligen jätte bra och jag hade aldrig varit lyckligare. Men sen kom det ett litet förhinder som gjorde att allt rasade samman. Jag tyckte att det blev bäst sådär och personen började mer och mer bli inne på samma sak. Vad som är bäst och vad man egentligen vill är två helt olika saker, och vad ska man då lyssna på egentligen? Ska man lyssna på sin magkänsla som säger, i längden blir det här bäst, tänk när skolorna börjar igen. Eller ska man lyssna på hjärtat som säger, ta chansen, du har aldrig någonsin varit lyckligare ta vara på det.
Jag lyssnade på min magkänsla och nu känns det som jag tappat personen helt och hållet, eller jag är iallafall inte långt ifrån. Jag tänker många gånger hur hade det blivit annars, hur hade allt varit då? Hade jag mått bättre då än vad jag gör nu? De är nog några av alla dem svar jag aldrig kommer få reda på.
När tiden inte räcker till alla gånger så blev det säkert bäst så här. Men hur det än blev och vad som än händer, så är du något utav den underbaraste personen jag någonsin har träffat. Det är helt sjukt att man kan ha så himla stora känslor för någon som man träffat tre dagar, men det har jag verkligen. Efter förra sommaren så tänkte jag ''kommer aldrig träffa någon bättre än honom'' samtidigt som jag tänkte ''jag kommer nog aldrig må sämre''. Haha, jag hade helt fel på båda.
Om man ska jämnföra dem två så tror jag knappt man kan kalla det jag kände för f för känslor, för det är inte ens i närheten av vad jag nu känner för den här personen nu. Och då när jag tyckte att allt verkligen var skit, kan man säga att jag mår bra med tanke på hur nere jag känner mig nu. Men jag kan även ta det här som en lärdom. Livet är sin egna lilla berg-och-dalbana. Det kommer säkert komma mer stunder då jag känner såhär igen. Det blev bättre då, varför ska det inte bli det den här gången? Det tog sin lilla tid då, och kommer säkert göra det nu med, men det blir bättre det vet jag nu.
Men jag kommer alltid att minnas den här personen, sin första stora kärlek minns man alltid. För det kan man säga att det här var. För aldrig någonsin har jag kännt så här himla mycket för någon, aldrig någonsin.
varför ska ett gymnasieval vara så svårt?
Fick hem lapp med inloggninsuppgifter till gymnasievalet idag. Lite smått ångest man har. Fick nå ryck igår att jag skulle flytta till falun iallafall, och gå innebandyprofil. Men fanns ingen linje som satt mig i smaken. Även fast jag inte har en aning var jag vill gå. Varför ska det vara så svårt? Panik. Blir nog kvar i avesta iallafall. Fast det skulle ju inte vara helt fel att bo i falun heller. NIU är ju försent, men profilen finns ju än. Få träffa min fina vänner där lite oftare. Spela innebandy på skoltid. Det skulle ju vara himla kul att börja spela i ibf också, typ värsta drömmen. Åååh sluta vela nu Sara!
Varför ska man behöva ta ett sånt här stort beslut när man är så här ung. Det känns som att hela frammtiden ligger på det här valet.
lite såhär känner jag mig just nu.
ingen är rädd..
Ingen är rädd för att spela, de är rädda för att förlora.
Ingen är rädd för mörkret, de är rädda för vad som finns i den.
Ingen är rädd för att säga att ''jag älskar dig'', de är rädda för svaret.
äntligen
JAG SKA TILL KARLSTAD OCH SPELA SM MED DISTRIKTSLAGET!!!
vägen har varit lång, och en sjukdom höll på att sabba allt. Men jag klarade mig genom alla med- och motgångar, och är äntligen där. vi var ca 50 från början , nu är vi 16 kvar. Man har äntligen nått dir. Det man har strävat efter, min största dröm i livet. Att få representera dalarna i SM. Det är något jag har drömt om så himla länge. Och äntligen kommer drömmen gå i uppfyllelse!
jag klarade det!
-
cancer är något oförlåtligt.
Mina tankar har gått till dig hela dagen, och gråten har varit nära hela tiden. Så svårt att fatta. Du ska veta att jag tänker på dig hela dagarna och håller alla tummar i världen på att du ska bli bra så fort som möjligt! För några veckor sedan var allt som vanligt, trodde vi. Vi hade så jäkla kul som vi alltid har, skrattar och skrattar. Men det vi inte visste då var att du hade en jävlafucking tumör i benet. Tänk att livet är så orättvist. Bara 15 år, det är helt sjukt. Jag hatar cancer så jävla mycket, tänkt att det förstör någons liv så himla mycket. En glad, snäll och helt underbar 15 årig tjej som nu måste opereras och kanske gå på behandlingar, och missa lite av livet. Fyfan. Men du ska veta att jag tänker på dig hela tiden, du klarar det här, jag vet det. du är starkare än det där. ♥