∞ saraolsson

Har tänkt på det länge, verkligen tänkt
Hur jag skall få dig att förstå hur det känns
Hur jag skall närma mig detta, våga berätta
Släppa, få hjärtat å lätta
Rädd att jag kanske hade läst dig fel
Kan jag säga nu med säkerhet
Att min första instinkt var korrekt
Nu vill jag uttrycka det i klartext
Du är helt klart unik och speciell
Universum är vigt åt dig själv
Från den djupaste platsen mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här

Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer…

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Jag hoppas du,
Du får leva med det resten av ditt liv
Att du lever med det i all evig tid

Jag är ju inte en person som är så bra på att visa mina känslor, eller ens sätta fingret på varför jag känner vissa saker ibland. Men just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. För några månader sen så kom det in en person i mitt liv som skulle förändra mig helt och hållet. Då trodde jag att det inte var något speciellt, utan bara en helt vanlig grej men ju längre tiden gick så fick det mig på helt andra tankar. Vi hade vetat om varandra ett bra tag men aldrig haft en riktig kontakt med varandra. Vi började skriva mer och mer och även fast jag inte kände personen så jättebra så började jag sakna den mer och mer när vi inte skrev. Tiden gick och efter ett tag så bestämde vi oss för att träffas. Längtan dit var lång men när den äntligen var där så har jag nog aldrig varit nervösare. Jag visste ju egentligen inte så mycket om personen eftersom vi inte hade träffats på jättelänge. Jag visste inte alls hur personen skulle vara och var kanske inte alls som jag hade förväntat mig. Nervositeten släppte dock ganska fort när jag insåg vilken underbar person det egentligen var.

En hel helg umgicks vi och det var verkligen någon utav de bästa helgerna i mitt liv. Det fanns nu bara en person i mina tankar. Allt kändes verkligen jätte bra och jag hade aldrig varit lyckligare. Men sen kom det ett litet förhinder som gjorde att allt rasade samman. Jag tyckte att det blev bäst sådär och personen började mer och mer bli inne på samma sak. Vad som är bäst och vad man egentligen vill är två helt olika saker, och vad ska man då lyssna på egentligen? Ska man lyssna på sin magkänsla som säger, i längden blir det här bäst, tänk när skolorna börjar igen. Eller ska man lyssna på hjärtat som säger, ta chansen, du har aldrig någonsin varit lyckligare ta vara på det.

Jag lyssnade på min magkänsla och nu känns det som jag tappat personen helt och hållet, eller jag är iallafall inte långt ifrån. Jag tänker många gånger hur hade det blivit annars, hur hade allt varit då? Hade jag mått bättre då än vad jag gör nu? De är nog några av alla dem svar jag aldrig kommer få reda på.

När tiden inte räcker till alla gånger så blev det säkert bäst så här. Men hur det än blev och vad som än händer, så är du något utav den underbaraste personen jag någonsin har träffat. Det är helt sjukt att man kan ha så himla stora känslor för någon som man träffat tre dagar, men det har jag verkligen. Efter förra sommaren så tänkte jag ''kommer aldrig träffa någon bättre än honom'' samtidigt som jag tänkte ''jag kommer nog aldrig må sämre''. Haha, jag hade helt fel på båda.

Om man ska jämnföra dem två så tror jag knappt man kan kalla det jag kände för f för känslor, för det är inte ens i närheten av vad jag nu känner för den här personen nu. Och då när jag tyckte att allt verkligen var skit, kan man säga att jag mår bra med tanke på hur nere jag känner mig nu. Men jag kan även ta det här som en lärdom. Livet är sin egna lilla berg-och-dalbana. Det kommer säkert komma mer stunder då jag känner såhär igen. Det blev bättre då, varför ska det inte bli det den här gången? Det tog sin lilla tid då, och kommer säkert göra det nu med, men det blir bättre det vet jag nu. 

Men jag kommer alltid att minnas den här personen, sin första stora kärlek minns man alltid. För det kan man säga att det här var. För aldrig någonsin har jag kännt så här himla mycket för någon, aldrig någonsin.